Det var en gång en liten flicka som levde ensam i sanden. Hon hade byggt sig en grotta av sten, stora och små stenar. Tätat med lera och gräs, lagt grenar och halm som tak. Om nätterna låg hon på golvet, som utgjordes av mjuk, varm sand och lyssnade till havet.
Hon hade vant sig vid ensamheten och började trivas i den, som i ett tryggt hem. Leta mat, fiska, promenera utmed stranden och samla vackra stenar. Det var delar av hennes vardagliga liv, hennes självvalda rutiner.
Längre och längre bort hamnade minnena från den tid då hon levde bland människor, hennes stam som var henne främmande. Ansikten i skuggor, avvisande och hånande. De som lärde henne att hon inte dög, inte passade in, att hon gjorde fel, borde vara någon annanstans. Kanske inte borde blivit till.
Det var inte slagen som drev henne bort, det var orden. De avgörande orden, vars uppenbara brist på kärlek blev för mycket. Hon tog med sig några klädesplagg och lämnade hemmet, byn, vägen om kvällen. Och när hon gick visste hon att ingen skulle sakna henne, inte på riktigt. De skulle kanske ha något att prata om, ett tag. Inte mer än så.
Minnena berörde henne inte längre, inte som förr. De var avlägsna, som ett annat liv. Bilderna av flickan långt borta i tid och rum var som en film, hon kunde betrakta den lugnt och reflektera. Långt borta, på andra sidan havet.
Hon hade börjat sitta länge utanför öppningen till grottan innan hon skulle somna. Hon blev till ett med havet, ett med himmelen. Hon hade inte någon uppfattning om tid och himmelsrummet tycktes nu oändligt.
När hon satt så en vacker, stjärnklar natt och blundade kunde hon se ett ljus framför sig. Ett välkomnande blåvitt ljus. Det var som om det inneslöt henne i sig, som en moderlig famn och hon uppfylldes av en ofattbar, berusande kärlek.
Ingen kan se henne när hon reser sig upp. Ögonen slutna. Det strålar ett ljus från henne, ett blåvitt sken. Stranden tycks röd när hon lyfter, förvandlad. Hon är flickan vi glömt. Hon är flickan med vingar.
