Åsa Forsmans långa rad av porträtt är intressanta. Där finns "Isprinsen" med den frusna blicken som inte har något till övers för de andra, det närmast klassiska porträttet "Lugn", där ljuset över pannan känns som den osynliga hand som kan lindra oron, och där finns i "Ser" de vaksamma ögonen som förstått och som tillhör någon som är beredd att stå för sitt oavsett vad som händer nu. Porträtt kan alltså - som i Åsa Forsmans händer - vara något mer än porträtt. De kan vara studier av karaktärer mer än av individer. De kan också vara ett medel för konstnären att pröva egna hållningar och attityder inför livets skiften, ett slags dynamiska självporträtt, men förstås också undersökningar av medmänniskornas inre och dess skiftningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar